Euonymus alatus - Vingbenved

Så här års upptäcker man helt nya kvaliteter hos en del av växterna. Även vinterträdgården kan bli väldigt intressant.

Vingbenveden, Euonymus alatus, hör till ett stort släkte med närmare 175 arter. Familjen heter Celastraceae, benvedsväxter. Benveden är en kosmopolit, dvs den förekommer över nästan hela världen, men de flesta arterna kommer från Asien. I Sverige finns det en vild art, Euonymus europaeus, men vingbenveden kommer från Japan. Den har odlats som prydnadsväxt  i Västeuropa sedan 1860.

Namnet Euonymus kommer från Eu, det grekiska ordet för "bra", och onyma som betyder "namn". Det är alltså helt enkelt ett bra namn. Varför man valde att kalla busken för god eller bra kan tyckas underligt, eftersom den varken luktar gott eller har ätliga bär. Kanske var det ett utslag av antik ironi, eftersom grekernas kreatur blev förgiftade av den. =)

Lite extra kuriosa är att den hiskeliga Eonyma var moder till furierna, vars namn inte kunde nämnas utan att riskera repressalier. Att kalla henne för "gott namn" var en form av besvärjelse.

Alatus betyder helt enkelt "bevingad".

I benvedsläktet finns det både vintergröna och lövfällande arter. De lövfällande får ofta väldigt vackra höstfäger, och en av de absolut vackraste har just vingbenveden. Vintertid är det de kraftiga korklisterna som sitter likt vingar längs grenarna som är det mest intressanta. Som ung har vingbenveden ett upprätt, vasformat växtsätt, men den blir rundare i formen med tiden. Busken är relativt långsamväxande och blir inte så stor, bara omkring 2 m fast oftast lite bredare än den är hög. 

Någon frågade mig en gång vad det var för "kaktus" jag hade i trädgården. Det visade sig vara min vingbenved under tidig vår. =)

Vingbenveden är både tålig och anpassningsbar och den har inga större krav på växtplatsen, men den trivs bäst i näringsrik, mullhaltig och något fuktig jord. Riktigt torra lägen bör undvikas eftersom den lättare angrips av skadedjur (framför allt spinnmal). Hos mig står den i full sol strax intill dammen och där verkar den trivas väldigt bra, men halvskugga fungerar också. Vingbenveden ska vara härdig upp till zon 5. Beskärning behövs oftast inte, men det händer att grenarna torkar in. Om man då klipper bort dem kommer den fint igen.

Hästfärgen är sensationellt karminröd och liknar ingenting annat. Man kan på långt avstånd upptäcka en vingbenved i höstfärger även i en trädgård med andra färgstarka växter i höstskrud. Blomningen i maj är däremot så oansenlig att jag totalt missade den i våras. Blommorna ska i alla fall vara små och grönvita.

Efter blommorna kommer frukterna, som även de är spektakulära. De har ett djuprött skal som öppnar sig och visar orange frön.

Vingbenveden är en praktfull solitär, men den passar också bra i planteringar tillsammans med perenner och framför allt gräs. De milda färgerna och sirliga vipporna hos gräsen står sig mycket vackert till vingbenvedens spretiga och färgstarka uttryck.

Det finns en del giftiga ämnen i benved, så man bör inte äta frukten (den smakar dessutom äckligt). Grekerna använde den till att röka ut ohyra med. Men för oss som odlar vingbenveden för prydnads skull har den massor med goda kvaliteter. Den är fortfarande inte jättevanlig i Sverige, medan den i USA har använts så mycket att den numera räknas som invasiv, och det är förbjudet att importera eller sälja den i staterna Massachusetts och New Hampshire. Även i Connecticut är det problem.

På engelska heter den Winged Spindle, Winged Euonymus eller Burning Bush. Talande namn, tycker jag! =)

Magnolia sieboldii - Buskmagnolia

Buskmagnolian är en väldigt vacker buske som för en lite undanskymd tillvaro i trädgården, och det tycks den trivas bra med. Men man får inte glömma bort den ändå, för den har mycket vackert att komma med, hela säsongen! Att veta att de fanns på jorden redan på dinosauriernas tid gör det extra roligt att ha dem hemma i trädgården....

 Släktet Magnolia omfattar ca 80 arter som oftast är mindre träd eller stora buskar. De kommer från Himalayas sluttningar, Östasien och några från Nordamerika. En del av dessa är städsegröna, men här i Sverige odlas enbart lövfällande arter och sorter. Just buskmagnolian stammar ursprungligen från Japan och Korea. Magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns innan bina. Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av magnolia som är 20 miljoner år gamla.

Magnolia är uppkallad efter Pierre Magnol (1638-1715), som var en fransk läkare och botanist. Han var professor i botanik i Montpellier, och även prefekt för den Botaniska trädgården där.

Namnet sieboldii har den fått från den tyske växtsamlaren Philipp Franz von Siebold (1796–1866) som i början och mitten av 1800-talet samlade växter framför allt i Japan. (Utvikning från ämnet - vilket spännande liv han måste ha levt!)
Jag har hört att den också kallas Tehusmagnolia, men vet inte säkert var det namnet kommer ifrån. På engelska heter den Oyama Magnolia eller Siebold's Magnolia.

Buskmagnolian är Nordkoreas nationalväxt, och där kallas den Mongnan (목란; 木蘭).

 

Buskmagnolian blir en relativt låg men ganska bred buske med lite spretigt och gracilt växtsätt. Den blir sällan mer än 2-3 meter hög. Den trivs bäst i jord som är både fuktighetshållande men ändå väldränerad. Vinterfukt är största anledningen till att magnoliorna dör. Däremot behöver de mycket vatten sommartid, så är det en torr sommar måste de stödvattnas. Jorden bör vara näringsrik men kemiskt sur, fast min magnolia står i vanlig trädgårdsjord och det går alldeles utmärkt det med. Kanske för att den också står ganska skyddat i vandrande skugga - perfekta förhållanden för en buskmagnolia. Rotsystemet är ytligt och rötterna är kraftiga och känsliga, så man ska vara försiktig med att gräva precis runt sin magnolia. Någon beskärning är sällan nödvändig. En perfekt woodlandväxt, som bör vårplanteras. Härdig till zon 3-4, men växer faktiskt så långt norrut som i Arboretum Mustila i Finland!

Buskmagnolian är mycket vinterhärdig, men den är känslig för vårfrost. Blommorna får fula bruna fläckar och i värsta fall kan alla bladen ramla av! De kommer igen, men busken kommer då att blomma ganska dåligt under sommaren.

Bladen är brett elliptiska, 9-15 cm långa och 4-9 cm breda och tunna. Ovansidan är friskt grön medan undersidan är blådaggig med vita och bruna hår. På hösten får bladen en vackert gul färg. Blommorna kommer samtidigt med bladen. De är rent vita och doftande, klot- till skålformade, 7-10 cm i diameter med röda ståndare.Tyvärr nickar de gärna, så man får ofta krypa in under busken om man vill njuta av blommans vackra insida.

 

Blomningen börjar i maj/juni och kan hålla på hela sommaren. Bilden ovan är tagen i september. Det är dock ingen överdådig blomning som på övriga magnolior, utan den nöjer sig med att ha ett fåtal blommor igång hela säsongen. Jag planterade min buskmagnolia hösten 2006, och redan våren därpå blommade den, om än lite försiktigt....

Frukterna är väldigt vackra. De kommer i september och ser ut som stora röda kottar. 

 

Sedan spricker de upp och visar knallorange bär.
Det går bra att föröka buskmagnolian med frö.  Fröna måste rensas och stratifieras genast efter frömognaden och sås i bänk på våren under glas. Småplantorna måste skyddas mot frost. Jag har inte testat själv än, men kanske ska jag göra ett försök i år.

Det går också bra att ta sticklingar som tas i juni-juli. Även avläggare är en möjlig förökningsmetod.