torsdag 11 mars 2010

Euonymus alatus - Vingbenved

Så här års upptäcker man helt nya kvaliteter hos en del av växterna. Även vinterträdgården kan bli väldigt intressant.

Vingbenveden, Euonymus alatus, hör till ett stort släkte med närmare 175 arter. Familjen heter Celastraceae, benvedsväxter. Benveden är en kosmopolit, dvs den förekommer över nästan hela världen, men de flesta arterna kommer från Asien. I Sverige finns det en vild art, Euonymus europaeus, men vingbenveden kommer från Japan. Den har odlats som prydnadsväxt  i Västeuropa sedan 1860.

Namnet Euonymus kommer från Eu, det grekiska ordet för "bra", och onyma som betyder "namn". Det är alltså helt enkelt ett bra namn. Varför man valde att kalla busken för god eller bra kan tyckas underligt, eftersom den varken luktar gott eller har ätliga bär. Kanske var det ett utslag av antik ironi, eftersom grekernas kreatur blev förgiftade av den. =)
Lite extra kuriosa är att den hiskeliga Eonyma var moder till furierna, vars namn inte kunde nämnas utan att riskera repressalier. Att kalla henne för "gott namn" var en form av besvärjelse.
Alatus betyder helt enkelt "bevingad".


I benvedsläktet finns det både vintergröna och lövfällande arter. De lövfällande får ofta väldigt vackra höstfäger, och en av de absolut vackraste har just vingbenveden. Vintertid är det de kraftiga korklisterna som sitter likt vingar längs grenarna som är det mest intressanta. Som ung har vingbenveden ett upprätt, vasformat växtsätt, men den blir rundare i formen med tiden. Busken är relativt långsamväxande och blir inte så stor, bara omkring 2 m fast oftast lite bredare än den är hög. 
Någon frågade mig en gång vad det var för "kaktus" jag hade i trädgården. Det visade sig vara min vingbenved under tidig vår. =)


Vingbenveden är både tålig och anpassningsbar och den har inga större krav på växtplatsen, men den trivs bäst i näringsrik, mullhaltig och något fuktig jord. Riktigt torra lägen bör undvikas eftersom den lättare angrips av skadedjur (framför allt spinnmal). Hos mig står den i full sol strax intill dammen och där verkar den trivas väldigt bra, men halvskugga fungerar också. Vingbenveden ska vara härdig upp till zon 5. Beskärning behövs oftast inte, men det händer att grenarna torkar in. Om man då klipper bort dem kommer den fint igen.


Hästfärgen är sensationellt karminröd och liknar ingenting annat. Man kan på långt avstånd upptäcka en vingbenved i höstfärger även i en trädgård med andra färgstarka växter i höstskrud. Blomningen i maj är däremot så oansenlig att jag totalt missade den i våras. Blommorna ska i alla fall vara små och grönvita.


Efter blommorna kommer frukterna, som även de är spektakulära. De har ett djuprött skal som öppnar sig och visar orange frön.


Vingbenveden är en praktfull solitär, men den passar också bra i planteringar tillsammans med perenner och framför allt gräs. De milda färgerna och sirliga vipporna hos gräsen står sig mycket vackert till vingbenvedens spretiga och färgstarka uttryck.


Det finns en del giftiga ämnen i benved, så man bör inte äta frukten (den smakar dessutom äckligt). Grekerna använde den till att röka ut ohyra med. Men för oss som odlar vingbenveden för prydnads skull har den massor med goda kvaliteter. Den är fortfarande inte jättevanlig i Sverige, medan den i USA har använts så mycket att den numera räknas som invasiv, och det är förbjudet att importera eller sälja den i staterna Massachusetts och New Hampshire. Även i Connecticut är det problem.


På engelska heter den Winged Spindle, Winged Euonymus eller Burning Bush. Talande namn, tycker jag! =)



1 kommentarer:

Yvonne Nilsson sa...

Jag vill veta när den ska beskäras .Vår eller höst?

Skicka en kommentar

Jag blir glad för en rad!