Magnolia sieboldii - Buskmagnolia

Buskmagnolian är en väldigt vacker buske som för en lite undanskymd tillvaro i trädgården, och det tycks den trivas bra med. Men man får inte glömma bort den ändå, för den har mycket vackert att komma med, hela säsongen! Att veta att de fanns på jorden redan på dinosauriernas tid gör det extra roligt att ha dem hemma i trädgården....

 Släktet Magnolia omfattar ca 80 arter som oftast är mindre träd eller stora buskar. De kommer från Himalayas sluttningar, Östasien och några från Nordamerika. En del av dessa är städsegröna, men här i Sverige odlas enbart lövfällande arter och sorter. Just buskmagnolian stammar ursprungligen från Japan och Korea. Magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns innan bina. Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av magnolia som är 20 miljoner år gamla.

Magnolia är uppkallad efter Pierre Magnol (1638-1715), som var en fransk läkare och botanist. Han var professor i botanik i Montpellier, och även prefekt för den Botaniska trädgården där.

Namnet sieboldii har den fått från den tyske växtsamlaren Philipp Franz von Siebold (1796–1866) som i början och mitten av 1800-talet samlade växter framför allt i Japan. (Utvikning från ämnet - vilket spännande liv han måste ha levt!)
Jag har hört att den också kallas Tehusmagnolia, men vet inte säkert var det namnet kommer ifrån. På engelska heter den Oyama Magnolia eller Siebold's Magnolia.

Buskmagnolian är Nordkoreas nationalväxt, och där kallas den Mongnan (목란; 木蘭).

 

Buskmagnolian blir en relativt låg men ganska bred buske med lite spretigt och gracilt växtsätt. Den blir sällan mer än 2-3 meter hög. Den trivs bäst i jord som är både fuktighetshållande men ändå väldränerad. Vinterfukt är största anledningen till att magnoliorna dör. Däremot behöver de mycket vatten sommartid, så är det en torr sommar måste de stödvattnas. Jorden bör vara näringsrik men kemiskt sur, fast min magnolia står i vanlig trädgårdsjord och det går alldeles utmärkt det med. Kanske för att den också står ganska skyddat i vandrande skugga - perfekta förhållanden för en buskmagnolia. Rotsystemet är ytligt och rötterna är kraftiga och känsliga, så man ska vara försiktig med att gräva precis runt sin magnolia. Någon beskärning är sällan nödvändig. En perfekt woodlandväxt, som bör vårplanteras. Härdig till zon 3-4, men växer faktiskt så långt norrut som i Arboretum Mustila i Finland!

Buskmagnolian är mycket vinterhärdig, men den är känslig för vårfrost. Blommorna får fula bruna fläckar och i värsta fall kan alla bladen ramla av! De kommer igen, men busken kommer då att blomma ganska dåligt under sommaren.

Bladen är brett elliptiska, 9-15 cm långa och 4-9 cm breda och tunna. Ovansidan är friskt grön medan undersidan är blådaggig med vita och bruna hår. På hösten får bladen en vackert gul färg. Blommorna kommer samtidigt med bladen. De är rent vita och doftande, klot- till skålformade, 7-10 cm i diameter med röda ståndare.Tyvärr nickar de gärna, så man får ofta krypa in under busken om man vill njuta av blommans vackra insida.

 

Blomningen börjar i maj/juni och kan hålla på hela sommaren. Bilden ovan är tagen i september. Det är dock ingen överdådig blomning som på övriga magnolior, utan den nöjer sig med att ha ett fåtal blommor igång hela säsongen. Jag planterade min buskmagnolia hösten 2006, och redan våren därpå blommade den, om än lite försiktigt....

Frukterna är väldigt vackra. De kommer i september och ser ut som stora röda kottar. 

 

Sedan spricker de upp och visar knallorange bär.
Det går bra att föröka buskmagnolian med frö.  Fröna måste rensas och stratifieras genast efter frömognaden och sås i bänk på våren under glas. Småplantorna måste skyddas mot frost. Jag har inte testat själv än, men kanske ska jag göra ett försök i år.

Det går också bra att ta sticklingar som tas i juni-juli. Även avläggare är en möjlig förökningsmetod.