Echinops bannaticus - Blå bolltistel

 

En av mina (och binas) favoriter i trädgården är den blå bolltisteln. Jag gillar det lite taggiga uttrycket som är läckert året runt, och den stålblå färgen på blomman är riktigt snygg. Dessutom är bolltisteln lättodlad, bjuder på en massa fröplantor man kan ge bort och står stadigt i alla väder. Vad mer kan man begära?
 

Bolltisteln med ca 120 olika arter har sitt ursprung i Sydeuropa och Balkanländerna och är en växt med små anspråk, som bäst trivs i rätt torr, kalkrik jord. Den är egentligen en hedväxt och har en god anpassningsförmåga till olika förhållanden. Den hör till familjen Asteraceae, asterväxter (fd korgblommiga växter) och sitt vetenskapliga namn har den fått från grekiskans ekhinos = igelkott, och ops = utseende. Artnamnet bannaticus betyder 'från Banaterna', vilket är ett område i Rumänien. På engelska heter den Globe Thistle. Den kom till Sverige på 1600-talet och odlades då under namnen "blårund huvudtistel" och "tistelboll".  

  

Blå bolltistel är ganska sällsynt i vilt tillstånd och förekommer naturaliserad på kulturpåverkad mark, som tomter, gamla trädgårdar och banvallar. Första fynduppgift som förvildad är från Ven där den hittades år 1952. Blå bolltistel är lätt att känna igen på sina blå blommor. De båda andra arterna, bolltistel (E. sphaerocephalus) och grå bolltistel (E. exaltatus), har vita eller gråvita blommor och är vanligen mer storväxta.    

 

Bolltisteln är en storväxt flerårig ört med grov, sparsamt grenig stjälk som kan bli en dryg meter hög. Bladen är parflikiga och torniga, på ovansidan gröna med borsthår, på undersidan vithåriga. Den blommar i juli - augusti, blommorna är blå och sitter i enblommiga korgar som sitter samlade i bollformade huvuden i spetsen av grenarna. Blommorna är rörlika och sitter i enblommiga korgar samlade i decimeterstora runda huvuden. Holkfjällen är blågrå och har upprätta spetsar. 

 

 Den är lättodlad och självsår sig gärna. Så gärna att om man inte vill ha för stora mängder av den bör man plocka bort blommorna innan de går i frö. Men fröställningarna är ett bra matförråd för fåglarna på vintern och de ger också ett vackert inslag i vinterträdgården, så jag låter alltid mina sitta kvar och tar hellre besväret med att gräva upp småplantor. De blir ofta välkomna presenter. Vill man dela moderplantan görs det bäst under våren. Det bör göras ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Det går också bra att ta sticklingar. Mina plantor fanns i min trädgård redan när jag köpte huset - och de blir fler varje år...
På vårvintern när fröställningarna gjort sitt som fågelrestaurang klipper jag ner dem helt och låter klippet ligga kvar som jordförbättring och marktäckning.

 

 Det är en härlig, gammaldags växt som är robust och dekorativ i rabatt, som solitär och lämplig att torka som eternell. Bladen är mörkgröna med silvervit undersida. De silverblå bollarna är dekorativa även när blommorna vissnat. Anspråkslös, tål en del torka när plantan väl vuxit upp. För torkning som eternell skördas blomman när de små enskilda blommorna längst ner på bollen precis börjar slå ut.  

 

Liksom andra silverskimrande växter trivs den bra med sol och torka. Härdighet C.
Den är som synes väldigt populär bland fjärilar, humlor och bin - det nästan skimrar i luften av alla insekterna som svärmar omkring den. Ni som träffar mig i sommar kommer garanterat att kunna få småplantor av mig så ni kan starta en egen fjärils/birestaurang....

Echinacea purpurea 'Magnus' - Röd rudbeckia / Solhatt

Idag vill jag presentera en av de viktigaste växterna i min trädgård - Echinacea purpurea 'Magnus'. Både färg- och formmässigt ger den struktur åt trädgården utan att dominera. Den passar både i den formella rabatten såväl som i vildare planteringar. Att den sedan är enormt populär bland både fjärilar, bin och andra insekter gör ju inte saken sämre.

Echinaceasläktet kommer ursprungligen från Nordamerika där de 9 olika arterna växer på prärien och andra liknande torra platser. Den fördes till Europa under 1600-talet, men inte förrän under 1800-talet kom man underfund med dess inverkan på bakterieinfektioner. Denna användning upphörde mer eller mindre i och med penicillinets upptäckt. Användningen av olika Echinacea-arter för förebyggande eller behandling av infektioner, förkylning eller influensa går tillbaka till lyckade behandlingar av infekterade ormbett hos de infödda indianerna i Amerika. Numera har användningsområdet framför allt varit influensa och förkylning, medan användningen i början av 1900-talet främst gällde bakteriella infektioner och inflammatoriska sjukdomar. Echinagard är väl det mest välkända naturläkemedlet mot förkylning - och så vitt jag vet ska det fungera mycket bra.

Echinacea kommer av grekiskans echinos = igelkott och syftar på blomdiskens taggiga fjällspetsar. Purpurea står för purpurröd, fast den egentligen väl mest är mörkrosa. På engelska heter den Cone flower, vilket förstås syftar på den toppiga disken. Echinacea purpurea heter på svenska Röd rudbeckia, vilket jag tycker är ganska dumt eftersom det är lätt att blanda ihop den med de gula rudbeckiorna, Rudbeckia. De hör till samma familj (Asteraceae - korgblommiga växter) och liknar också varandra utseendemässigt, och räknades förr som samma släkte. Men numera är Echinacea ett eget släkte, och det är bra med tanke på dess popularitet - det blir bara fler sorter varje år. SKUD (Svensk Kulturväxtdatabas) tar upp 44 sorter inom Echinacea purpurea, och ytterligare 38 inom släktet Echinacea (läkerudbeckiasläktet). 

Ett äldre namn är Röd solhatt, och det tycker jag nästan är bättre. Men för att vara på den säkra sidan kallar jag den helt enkelt för "Echinacea".

Echinacea purpurea är en perenn med svarta, tjocka ätliga rötter. Den har upprätta, håriga stjälkar med glatta lansettlika mörkt gröna blad. Blommorna är decimeterstora, prästkrageliknande med ceriserosa strålblommor och orangebrunröd disk. Den trivs i lätt, humusrik och framför allt väldränerad jord på solig växtplats. Den är ju ursprungligen en prärieväxt och trivs alltså bäst i torra soliga miljöer. Man kan föröka den genom delning och rotsticklingar på höst och vår. Den är dessutom lätt att fröså. Jag har lyckats både med att så den varmt inomhus och att låta frösådden stå ute över vintern. Solhatten är inte jätteförtjust i att flyttas, utan vill gärna stå på samma växtplats länge. Vill man ha besök av fjärilar i sin trädgård är den en oslagbar magnet.

Sorten 'Magnus', som valdes till Årets Perenn både i Sverige och USA 1998, är numera så populär att den plagierats sönder, och därför finns det nu en ny sort som heter 'Magnus Exklusiv'. Det speciella med båda sorterna är att kronbladen står rakt ut som en skiva istället för att hänga mer eller mindre rakt ner som hos de övriga sorterna. Upphovsman är Magnus B. Nilsson på Landsbergs Perenner i Påarp utanför Helsingborg.

Echinacean är vacker under hela växtssäsongen - det börjar innan den ens slagit ut.

Vacker tillsammans med astilbe.

 

Nästan som godis....

 Vacker trots trasslig ballerinakjol...

På hösten är den bruna blomdisken en fin siluett. Den är också ett välkommet frömagasin åt fåglarna på vintern. 

Här i sällskap med Amalanchier lamarckii, häggmispelhäcken.

Till och med på vintern, täckt av snö, står den som ett skulpturalt konstverk i trädgården.

Som synes passar astilbens skira blomställningar bra ihop med solhattens mer robusta. Andra bra grannar i rabatten är till exempel växter i olika blå nyanser som bolltistel, stäppsalvia och kantnepeta, eller daggkåpans milda limegröna toner. Olika sorter av Echinacea trivs också ihop - jag har framförallt planterat den vita 'Alba' ihop med 'Magnus'. Olika gräs ger präriekänsla, och andra prärieväxter som till exempel temynta passar också bra.

Även om jag börjat samla på mig fler sorter av Echinacea (kommer att presenteras efter hand här) är det Magnus som är och förblir min stora favorit.