Euonymus alatus - Vingbenved

Så här års upptäcker man helt nya kvaliteter hos en del av växterna. Även vinterträdgården kan bli väldigt intressant.

Vingbenveden, Euonymus alatus, hör till ett stort släkte med närmare 175 arter. Familjen heter Celastraceae, benvedsväxter. Benveden är en kosmopolit, dvs den förekommer över nästan hela världen, men de flesta arterna kommer från Asien. I Sverige finns det en vild art, Euonymus europaeus, men vingbenveden kommer från Japan. Den har odlats som prydnadsväxt  i Västeuropa sedan 1860.

Namnet Euonymus kommer från Eu, det grekiska ordet för "bra", och onyma som betyder "namn". Det är alltså helt enkelt ett bra namn. Varför man valde att kalla busken för god eller bra kan tyckas underligt, eftersom den varken luktar gott eller har ätliga bär. Kanske var det ett utslag av antik ironi, eftersom grekernas kreatur blev förgiftade av den. =)

Lite extra kuriosa är att den hiskeliga Eonyma var moder till furierna, vars namn inte kunde nämnas utan att riskera repressalier. Att kalla henne för "gott namn" var en form av besvärjelse.

Alatus betyder helt enkelt "bevingad".

I benvedsläktet finns det både vintergröna och lövfällande arter. De lövfällande får ofta väldigt vackra höstfäger, och en av de absolut vackraste har just vingbenveden. Vintertid är det de kraftiga korklisterna som sitter likt vingar längs grenarna som är det mest intressanta. Som ung har vingbenveden ett upprätt, vasformat växtsätt, men den blir rundare i formen med tiden. Busken är relativt långsamväxande och blir inte så stor, bara omkring 2 m fast oftast lite bredare än den är hög. 

Någon frågade mig en gång vad det var för "kaktus" jag hade i trädgården. Det visade sig vara min vingbenved under tidig vår. =)

Vingbenveden är både tålig och anpassningsbar och den har inga större krav på växtplatsen, men den trivs bäst i näringsrik, mullhaltig och något fuktig jord. Riktigt torra lägen bör undvikas eftersom den lättare angrips av skadedjur (framför allt spinnmal). Hos mig står den i full sol strax intill dammen och där verkar den trivas väldigt bra, men halvskugga fungerar också. Vingbenveden ska vara härdig upp till zon 5. Beskärning behövs oftast inte, men det händer att grenarna torkar in. Om man då klipper bort dem kommer den fint igen.

Hästfärgen är sensationellt karminröd och liknar ingenting annat. Man kan på långt avstånd upptäcka en vingbenved i höstfärger även i en trädgård med andra färgstarka växter i höstskrud. Blomningen i maj är däremot så oansenlig att jag totalt missade den i våras. Blommorna ska i alla fall vara små och grönvita.

Efter blommorna kommer frukterna, som även de är spektakulära. De har ett djuprött skal som öppnar sig och visar orange frön.

Vingbenveden är en praktfull solitär, men den passar också bra i planteringar tillsammans med perenner och framför allt gräs. De milda färgerna och sirliga vipporna hos gräsen står sig mycket vackert till vingbenvedens spretiga och färgstarka uttryck.

Det finns en del giftiga ämnen i benved, så man bör inte äta frukten (den smakar dessutom äckligt). Grekerna använde den till att röka ut ohyra med. Men för oss som odlar vingbenveden för prydnads skull har den massor med goda kvaliteter. Den är fortfarande inte jättevanlig i Sverige, medan den i USA har använts så mycket att den numera räknas som invasiv, och det är förbjudet att importera eller sälja den i staterna Massachusetts och New Hampshire. Även i Connecticut är det problem.

På engelska heter den Winged Spindle, Winged Euonymus eller Burning Bush. Talande namn, tycker jag! =)

Tradescantia Andersoniana-Gruppen - Tremastarblomma

 En härlig färgklick i trädgården - tremastarblomman.

  

 Tradescantia, tremastarblomsläktet eller båtblommor som de också kallas, är en hybrid som man fått fram genom att korsa olika Commelinaceae, himmelsblommeväxter. Ursprungligen kommer de från Nordamerika där de ca 60 olika arterna växer i bland annat skog och busksnår.

Namnet Tradescantia kommer från far och son John Tradescant dä (1570-1638) och dy 1608-1662). De var båda hovträdgårdsmästare, resenärer och samlare av kuriosa och växter. Tremastarblommorna kom till England från Virginia 1629, och hundra år senare odlade Linné dem i Uppsala botaniska trädgård.

  

I Tradescantiasläktet finns också förutom vandrande jude till exempel växter med de osannolika namnen Lyckliga Lotta, Ulliga Ulla och Idoga Ida. Vem döper växter egentligen?

Tradescantia Andersoniana-Gruppen kallas på svenska för tremastarblomma (eller båtblomma), och namnet känns ganska givet med tanke på de båtliknande blommorna. På engelska heter den Spiderwort eller Widow's tears.

  

Tremastarblomman har ett tuvliknande växtsätt med smalt lansettliknande glansiga gröna gräsliknande blad som ofta skiftar svagt i lila. Blommorna har tre kronblad och tre foderblad i par, omgivna av båtliknande skärmblad. De arter som använts för att ta fram tremastarblomman har alla blå blommor, men hos tremastarblomman förekommer blå, violetta, rosa, rosaröda, vita eller tvåfärgade blommor som sitter i ett knippe inom det båtliknande högbladet. Tremastarblomman bildar en enorm mängd knoppar, och det är tur eftersom varje enskild blomma bara håller sig en dag när den väl slagit ut. Blomningen sker i slutet av sommaren, från juli och framåt. Den blir ca 50 cm hög och lika bred. Härdighet C.

 

  

 Tremastarblomman är väldigt anpassningsbar och fungerar bra i de flesta jordar, men den trivs extra bra i fuktiga miljöer. Får den välja bör jorden vara fuktig, väldränerad och näringsrik. Tremastarblomman klarar även att växa i surare jord. Den klarar allt utom riktigt djup skugga. På sommaren kan man lägga gräsklipp runt plantan för att hålla fukten. På vintern kan det vara bra att kupa upp lite extra jord och kanske även täcka med granris. 

  

Man bör dela plantan vart tredje eller vart fjärde år för att hålla den fräsch och blomvillig. Den är ganska starkväxande och bör därför inte planteras ihop med veka växter som riskerar att gå under i sällskapet. Tyvärr är de väldigt attraktiva för sniglar. För övrigt är de i princip problemfria.

Tre olika sorter har jag i min trädgård.

  

'Osprey'

'Blue Stone'

'Innocence'

Magnolia sieboldii - Buskmagnolia

Buskmagnolian är en väldigt vacker buske som för en lite undanskymd tillvaro i trädgården, och det tycks den trivas bra med. Men man får inte glömma bort den ändå, för den har mycket vackert att komma med, hela säsongen! Att veta att de fanns på jorden redan på dinosauriernas tid gör det extra roligt att ha dem hemma i trädgården....

 Släktet Magnolia omfattar ca 80 arter som oftast är mindre träd eller stora buskar. De kommer från Himalayas sluttningar, Östasien och några från Nordamerika. En del av dessa är städsegröna, men här i Sverige odlas enbart lövfällande arter och sorter. Just buskmagnolian stammar ursprungligen från Japan och Korea. Magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns innan bina. Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av magnolia som är 20 miljoner år gamla.

Magnolia är uppkallad efter Pierre Magnol (1638-1715), som var en fransk läkare och botanist. Han var professor i botanik i Montpellier, och även prefekt för den Botaniska trädgården där.

Namnet sieboldii har den fått från den tyske växtsamlaren Philipp Franz von Siebold (1796–1866) som i början och mitten av 1800-talet samlade växter framför allt i Japan. (Utvikning från ämnet - vilket spännande liv han måste ha levt!)
Jag har hört att den också kallas Tehusmagnolia, men vet inte säkert var det namnet kommer ifrån. På engelska heter den Oyama Magnolia eller Siebold's Magnolia.

Buskmagnolian är Nordkoreas nationalväxt, och där kallas den Mongnan (목란; 木蘭).

 

Buskmagnolian blir en relativt låg men ganska bred buske med lite spretigt och gracilt växtsätt. Den blir sällan mer än 2-3 meter hög. Den trivs bäst i jord som är både fuktighetshållande men ändå väldränerad. Vinterfukt är största anledningen till att magnoliorna dör. Däremot behöver de mycket vatten sommartid, så är det en torr sommar måste de stödvattnas. Jorden bör vara näringsrik men kemiskt sur, fast min magnolia står i vanlig trädgårdsjord och det går alldeles utmärkt det med. Kanske för att den också står ganska skyddat i vandrande skugga - perfekta förhållanden för en buskmagnolia. Rotsystemet är ytligt och rötterna är kraftiga och känsliga, så man ska vara försiktig med att gräva precis runt sin magnolia. Någon beskärning är sällan nödvändig. En perfekt woodlandväxt, som bör vårplanteras. Härdig till zon 3-4, men växer faktiskt så långt norrut som i Arboretum Mustila i Finland!

Buskmagnolian är mycket vinterhärdig, men den är känslig för vårfrost. Blommorna får fula bruna fläckar och i värsta fall kan alla bladen ramla av! De kommer igen, men busken kommer då att blomma ganska dåligt under sommaren.

Bladen är brett elliptiska, 9-15 cm långa och 4-9 cm breda och tunna. Ovansidan är friskt grön medan undersidan är blådaggig med vita och bruna hår. På hösten får bladen en vackert gul färg. Blommorna kommer samtidigt med bladen. De är rent vita och doftande, klot- till skålformade, 7-10 cm i diameter med röda ståndare.Tyvärr nickar de gärna, så man får ofta krypa in under busken om man vill njuta av blommans vackra insida.

 

Blomningen börjar i maj/juni och kan hålla på hela sommaren. Bilden ovan är tagen i september. Det är dock ingen överdådig blomning som på övriga magnolior, utan den nöjer sig med att ha ett fåtal blommor igång hela säsongen. Jag planterade min buskmagnolia hösten 2006, och redan våren därpå blommade den, om än lite försiktigt....

Frukterna är väldigt vackra. De kommer i september och ser ut som stora röda kottar. 

 

Sedan spricker de upp och visar knallorange bär.
Det går bra att föröka buskmagnolian med frö.  Fröna måste rensas och stratifieras genast efter frömognaden och sås i bänk på våren under glas. Småplantorna måste skyddas mot frost. Jag har inte testat själv än, men kanske ska jag göra ett försök i år.

Det går också bra att ta sticklingar som tas i juni-juli. Även avläggare är en möjlig förökningsmetod.

Echinops bannaticus - Blå bolltistel

 

En av mina (och binas) favoriter i trädgården är den blå bolltisteln. Jag gillar det lite taggiga uttrycket som är läckert året runt, och den stålblå färgen på blomman är riktigt snygg. Dessutom är bolltisteln lättodlad, bjuder på en massa fröplantor man kan ge bort och står stadigt i alla väder. Vad mer kan man begära?
 

Bolltisteln med ca 120 olika arter har sitt ursprung i Sydeuropa och Balkanländerna och är en växt med små anspråk, som bäst trivs i rätt torr, kalkrik jord. Den är egentligen en hedväxt och har en god anpassningsförmåga till olika förhållanden. Den hör till familjen Asteraceae, asterväxter (fd korgblommiga växter) och sitt vetenskapliga namn har den fått från grekiskans ekhinos = igelkott, och ops = utseende. Artnamnet bannaticus betyder 'från Banaterna', vilket är ett område i Rumänien. På engelska heter den Globe Thistle. Den kom till Sverige på 1600-talet och odlades då under namnen "blårund huvudtistel" och "tistelboll".  

  

Blå bolltistel är ganska sällsynt i vilt tillstånd och förekommer naturaliserad på kulturpåverkad mark, som tomter, gamla trädgårdar och banvallar. Första fynduppgift som förvildad är från Ven där den hittades år 1952. Blå bolltistel är lätt att känna igen på sina blå blommor. De båda andra arterna, bolltistel (E. sphaerocephalus) och grå bolltistel (E. exaltatus), har vita eller gråvita blommor och är vanligen mer storväxta.    

 

Bolltisteln är en storväxt flerårig ört med grov, sparsamt grenig stjälk som kan bli en dryg meter hög. Bladen är parflikiga och torniga, på ovansidan gröna med borsthår, på undersidan vithåriga. Den blommar i juli - augusti, blommorna är blå och sitter i enblommiga korgar som sitter samlade i bollformade huvuden i spetsen av grenarna. Blommorna är rörlika och sitter i enblommiga korgar samlade i decimeterstora runda huvuden. Holkfjällen är blågrå och har upprätta spetsar. 

 

 Den är lättodlad och självsår sig gärna. Så gärna att om man inte vill ha för stora mängder av den bör man plocka bort blommorna innan de går i frö. Men fröställningarna är ett bra matförråd för fåglarna på vintern och de ger också ett vackert inslag i vinterträdgården, så jag låter alltid mina sitta kvar och tar hellre besväret med att gräva upp småplantor. De blir ofta välkomna presenter. Vill man dela moderplantan görs det bäst under våren. Det bör göras ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Det går också bra att ta sticklingar. Mina plantor fanns i min trädgård redan när jag köpte huset - och de blir fler varje år...
På vårvintern när fröställningarna gjort sitt som fågelrestaurang klipper jag ner dem helt och låter klippet ligga kvar som jordförbättring och marktäckning.

 

 Det är en härlig, gammaldags växt som är robust och dekorativ i rabatt, som solitär och lämplig att torka som eternell. Bladen är mörkgröna med silvervit undersida. De silverblå bollarna är dekorativa även när blommorna vissnat. Anspråkslös, tål en del torka när plantan väl vuxit upp. För torkning som eternell skördas blomman när de små enskilda blommorna längst ner på bollen precis börjar slå ut.  

 

Liksom andra silverskimrande växter trivs den bra med sol och torka. Härdighet C.
Den är som synes väldigt populär bland fjärilar, humlor och bin - det nästan skimrar i luften av alla insekterna som svärmar omkring den. Ni som träffar mig i sommar kommer garanterat att kunna få småplantor av mig så ni kan starta en egen fjärils/birestaurang....

Lilium (Asiatiska Gruppen) 'Landini'

Jag gillar liljor, trots att jag för en envis (och inte alltid segerrik) kamp mot liljebaggarna. En av mina absoluta favoriter är lilja 'Landini' - en härligt chokladfärgad asiatisk lilja. Faktum är att jag tror det är den mörkaste liljan man kan få tag i - nästan svart i vissa ljus.

Släktet Lilium, som tillhör familjen Liliaceae, liljeväxter, rymmer ca 100 arter från Europa, Nordamerika och Asien. Det finns tusentals olika namnsorter. Den asiatiska gruppen, som Landini tillhör, blommar tidigt med uppåtvända blommor och blir ca 60-80 cm höga. De har många blommor på varje stjälk och blommorna är medelstora och svagdoftande. Löken består av saftiga fjäll. Stjälken är robust och upprätt och står stadigt i alla väder. Bladen är lansettlika och frodigt gröna. Lilium är det klassiska latinska ordet för lilja. Var namnet Landini kommer ifrån har jag däremot inte lyckats reda ut.

Alla asiatiska liljor har stark växtkraft, är lätta att odla och tål stark sol mer än andra sorter. Färgskalan är vid, innehållande vitt, rosa, rött, purpur, orange och gult samt tvåfärgade.

De asiatiska liljorna är ganska lätthanterliga, bara man följer det gamla talesättet att de ska ha fötterna i skugga och huvudet i solen. Jorden bör vara mullrik, väldränerad och lucker, gärna en aning sur eller åtminstone neutral. Det ska även vara god vattenavrinning, speciellt viktigt är det om vintern att lökarna inte står i väta. En bra jordblandning för liljor är en del sand, tre delar plantjord och en del kogödsel på säck. Denna blandning ska vara 50 cm tjock och under detta får det gärna finnas ett grövre dräneringslager av grov singel. Då återkommer de år efter år med den underbaraste blomning. Gödsla med naturgödsel vår och höst.
De är bland de bästa liljorna för krukodling och det är en bra variant för de som har lerig jord som annars gör att lökarna ruttnar i marken.

Liljorna bör delas vartannat år, och då passar man på att ta hand om alla smålökar som bildats och planterar dem separat tills de börjar blomma, vilket tar ca 1-2 år. Man kan också fröså liljorna, men då tar det uppemot 8 år innan de blommar. En annan variant är att skala av lökfjällen efter blomningen och plantera dem i sandjord eller vermiculit. Efter 10 - 12 veckor i 20 graders värme har det bildats nya smålökar som går bra att plantera ut.

Samplantera dem gärna med något som döljer stjälkarna som måste få stå kvar orörda efter den tidiga blomningen för att samla energi till löken. Själv har jag dem tillsammans med strandiris och senblommande orientaliska liljor. Man kan också odla dem i krukor som grävs ner i marken. Efter blomningen kan man då gräva upp hela krukan och förvara den på annan plats. Jag låter mina lökar övervintra i marken och om jag kommer ihåg det vintertäcker jag dem. I norra Sverige bör de kanske tas upp och förvaras frostfritt på vintern. 

 

Jag har haft mina i tre år nu, och de blir bara fler och vackrare för varje år. Till hösten, efter blomningen, tänker jag gräva upp och dela dem, och då kan det hända att det blir några smålökar till den som håller sig framme.....

Allium moly - Guldlök

Jag är väldigt förtjust i Allium av olika sorter och har en hel del olika i min trädgård. Fler blir det också varje säsong. Men den vackra guldlöken bjöd på en oväntad överraskning....

 

Allium hör till familjen Alliaceae, backlöksväxter. Det är ett släkte med ca 700 perenna arter, samtliga hemmahörande på det norra halvklotet där de förekommer främst i torra och bergiga områden.  De är ätliga och många av dem har använts inom naturmedicinen. Allium moly kommer från området kring östra Spanien och sydvästra Frankrike. På engelska heter den Golden Garlic eller Lily Leek, och på svenska har den fått namnet guldlök. Ordet Allium kan härledas från sanskrit, där aluh, eller aluhkam betyder knöl eller ärbar rot. På 200-talet nedtecknade Plautus ordet allium som helt enkelt betyder lök. Ev kan det även komma från det latinska verbet dofta - alare. Moly är magisk ört inom den grekiska mytologin. Så här berättas det ur Odyssén om moly:

Under sina resor kom Odysseus till häxan Kirke på sin ö.  Hon förvandlade hälften av hans män till svin efter att ha bjudit dem på ost och vin. Hermes träffade Odysseus och gav honom ett läkemedel som kallades moly, ett motgift till Kirkes magi. Kirke, som attraherades av Odysseus motstånd, blev kär i honom och befriade hans män. Odysseus och hans besättning stannade hos henne på ön i ett år, medan de festade och drack oavbrutet. Till slut lyckades dock Odysseus män övertyga honom att det var tid att åka tillbaka till Ithaka.

   

Guldlök är liksom alla Allium ätliga. Både själva löken och bladen går att äta råa eller kokta. Den har en behaglig mild smak av vitlök, och den skivade löken blir ett mycket trevligt komplement till sallader och kan även användas som aromämne i färdiglagad mat. Lökarna är inte så stora, bara ca 25mm i diameter. De gula blommorna är vackra som garnering på sallader och har en trevlig löksmak. Man brukar dock mest odla guldlöken som prydnadsväxt. Jag har inte själv ätit guldlök, så jag kan inte svara för hur god den är.

Allium innehåller svavelföreningar (som ger dem löksmaken) och när man äter lök regelbundet sägs det bidra det till att minska kolesterolhalten i blodet, stärka matsmältningssystemet och även rensa cirkulationssystemet. Enligt romarna var lök även ett afrodisiakum.

Sorkar och mullvadar (och även många insekter) skyr doften av lök, så ett effektivt sätt att hålla sin trädgård sorkfri är att plantera Allium med jämna mellanrum.

 

   

Den vackra gula färgen gör sig riktigt bra mot min japanska lönn, Acer palmatum 'Dissectum Garnet'.

Guldlöken är ganska olik de övriga arterna inom Allium-släktet. Den har stjärnformiga smörgula blommor samlade i en öppen flock. Bladen är 20 - 30 cm långa och 1,5 - 3,5 cm breda. Höjden på plantan är ca 15 - 30 cm. Guldlöken blommar i maj - juni, den vill ha sol till halvskugga och har härdighet B. Jorden bör vara väldränerad, men för övrigt har den små krav. Den sprider sig lätt där den trivs och är mattbildande. Den passar bra i den naturlika trädgården, i ett woodland eller på en berghäll med ett tunt jordlager.

  

Överraskningen då? Jo, jag satte en påse lökar (ca 25 st) på några ställen utmed min häggmispelhäck för 3 - 4 år sedan. Jag tyckte de passade bra som undervegetation till häcken, och även om just den delen av trädgården går i en kall färgskala tyckte jag att just i utkanten gjorde det inget med lite gult.

I somras gav hela min trädgård ett gult intryck - det var närmast en matta som täckte det mesta av min rosa/lila/blå plantering. Så hade jag ju inte tänkt mig det.... Jag bestämde mig för att gräva upp dem jag kunde komma åt. Det blev en hel skottkärra full - och då fick jag nog bara upp hälften ändå. Så nästa sommar blir det förmodligen grävprojekt igen. Men i min pappas woodland gör de sig mycket bättre. =) 

Echinacea purpurea 'Magnus' - Röd rudbeckia / Solhatt

Idag vill jag presentera en av de viktigaste växterna i min trädgård - Echinacea purpurea 'Magnus'. Både färg- och formmässigt ger den struktur åt trädgården utan att dominera. Den passar både i den formella rabatten såväl som i vildare planteringar. Att den sedan är enormt populär bland både fjärilar, bin och andra insekter gör ju inte saken sämre.

Echinaceasläktet kommer ursprungligen från Nordamerika där de 9 olika arterna växer på prärien och andra liknande torra platser. Den fördes till Europa under 1600-talet, men inte förrän under 1800-talet kom man underfund med dess inverkan på bakterieinfektioner. Denna användning upphörde mer eller mindre i och med penicillinets upptäckt. Användningen av olika Echinacea-arter för förebyggande eller behandling av infektioner, förkylning eller influensa går tillbaka till lyckade behandlingar av infekterade ormbett hos de infödda indianerna i Amerika. Numera har användningsområdet framför allt varit influensa och förkylning, medan användningen i början av 1900-talet främst gällde bakteriella infektioner och inflammatoriska sjukdomar. Echinagard är väl det mest välkända naturläkemedlet mot förkylning - och så vitt jag vet ska det fungera mycket bra.

Echinacea kommer av grekiskans echinos = igelkott och syftar på blomdiskens taggiga fjällspetsar. Purpurea står för purpurröd, fast den egentligen väl mest är mörkrosa. På engelska heter den Cone flower, vilket förstås syftar på den toppiga disken. Echinacea purpurea heter på svenska Röd rudbeckia, vilket jag tycker är ganska dumt eftersom det är lätt att blanda ihop den med de gula rudbeckiorna, Rudbeckia. De hör till samma familj (Asteraceae - korgblommiga växter) och liknar också varandra utseendemässigt, och räknades förr som samma släkte. Men numera är Echinacea ett eget släkte, och det är bra med tanke på dess popularitet - det blir bara fler sorter varje år. SKUD (Svensk Kulturväxtdatabas) tar upp 44 sorter inom Echinacea purpurea, och ytterligare 38 inom släktet Echinacea (läkerudbeckiasläktet). 

Ett äldre namn är Röd solhatt, och det tycker jag nästan är bättre. Men för att vara på den säkra sidan kallar jag den helt enkelt för "Echinacea".

Echinacea purpurea är en perenn med svarta, tjocka ätliga rötter. Den har upprätta, håriga stjälkar med glatta lansettlika mörkt gröna blad. Blommorna är decimeterstora, prästkrageliknande med ceriserosa strålblommor och orangebrunröd disk. Den trivs i lätt, humusrik och framför allt väldränerad jord på solig växtplats. Den är ju ursprungligen en prärieväxt och trivs alltså bäst i torra soliga miljöer. Man kan föröka den genom delning och rotsticklingar på höst och vår. Den är dessutom lätt att fröså. Jag har lyckats både med att så den varmt inomhus och att låta frösådden stå ute över vintern. Solhatten är inte jätteförtjust i att flyttas, utan vill gärna stå på samma växtplats länge. Vill man ha besök av fjärilar i sin trädgård är den en oslagbar magnet.

Sorten 'Magnus', som valdes till Årets Perenn både i Sverige och USA 1998, är numera så populär att den plagierats sönder, och därför finns det nu en ny sort som heter 'Magnus Exklusiv'. Det speciella med båda sorterna är att kronbladen står rakt ut som en skiva istället för att hänga mer eller mindre rakt ner som hos de övriga sorterna. Upphovsman är Magnus B. Nilsson på Landsbergs Perenner i Påarp utanför Helsingborg.

Echinacean är vacker under hela växtssäsongen - det börjar innan den ens slagit ut.

Vacker tillsammans med astilbe.

 

Nästan som godis....

 Vacker trots trasslig ballerinakjol...

På hösten är den bruna blomdisken en fin siluett. Den är också ett välkommet frömagasin åt fåglarna på vintern. 

Här i sällskap med Amalanchier lamarckii, häggmispelhäcken.

Till och med på vintern, täckt av snö, står den som ett skulpturalt konstverk i trädgården.

Som synes passar astilbens skira blomställningar bra ihop med solhattens mer robusta. Andra bra grannar i rabatten är till exempel växter i olika blå nyanser som bolltistel, stäppsalvia och kantnepeta, eller daggkåpans milda limegröna toner. Olika sorter av Echinacea trivs också ihop - jag har framförallt planterat den vita 'Alba' ihop med 'Magnus'. Olika gräs ger präriekänsla, och andra prärieväxter som till exempel temynta passar också bra.

Även om jag börjat samla på mig fler sorter av Echinacea (kommer att presenteras efter hand här) är det Magnus som är och förblir min stora favorit.